Ännu en sömnlös natt...

Jag hade inte somnat vid den här tiden igår heller.
Emotional overload.
Har analyserat det till att ju mer jag måste anstränga mig för att göra något där jag inte kan få slappna av i mig själv desto kraftigare blir de här "utbrotten", "anfallen?
Jag är en ganska trasig själ och det erkänner man ju inte om man inte måste och frågar ingen så får ingen heller veta.
Jag får återfall av sorg, smärta och förtvivlan ja va blir det några gånger om året. Anfall eller perioder som jag inte kan motarbeta på samma sätt som så mkt annat. Jag känner mig ensam i min ensamhetskänsla. Jag känner mig som en skör idiot.
Jag pysslar inte med baktid dagligen.
Jag får höra saker, önskningar, fina komplimanger och samtidigt händer inget, ingen passion, ingen kravlös omfamning ens en gång... Det är inte tröst jag behöver, kanske lite ibland, men jag tror att det är tryggheten mest när min egen inte orkar stå på sig...
Jag är också människa.
Så jag gråter också ibland.
Och känner.