Så kan det gå...
I lördags avnjöt jag min fribiljett till att spendera tid som åskådare över stora scenen, Hebeteatern, i Folkets Hus här i Trollhättan. Teater Endorfins egenskrivna musikteateruppsättning "Bord 13" bjöds publiken för tredje kvällen i ordning. Min mycket goda vän Markus och min tidigare gymnasielärare och tillika vän Daniel roade oss alla med sina skilda karaktärer, jag blev så glad av att se dem agera att en liten tår samlades i ögonvrån. Den tåren överströmmades och tvingade mig att strängt upphöra andas ens lite för att inte tappa konceptet helt när Louise fick lov att ta scenen i sitt våld och sjunga ut sin solosång. Den tog allt ifrån mig och villigt gav jag bort vad det nu var. Makalöst vackert. Ja, alla mina bekantskaper i teatergruppen, ingen nämnd ingen glömd, gjorde en jättefin föreställning om relationer, kärlek och vad för tokerier en gratis fylla på ett fint bröllop kan göra med oss stackars människor.
Jordnära och fylld till bredden av såväl skratt som fart. Tack Teater Endorfin!
Och vad gäller min tilltänkta del i begynnelsen av just rosade projekt...
Jag gick på audition i början av detta året och belönades med äran att få en helt egen roll, med sång och allt! Sist jag fick chansen att delta i ensemblen så var jag "bara" statist och körsångerska. Men här skulle jag få spela rollen som brudens bästa väninna och bröllopets toastmadame, Katerina. Glädjen vid beskedet går inte att beskriva. Det är så det nästan snuddade på glädjen vid beskedet att jag blivit antagen vid Göteborgs Universitet. Bara nästan.
För att göra en lång historia kantad av en rad olycksaliga detaljer kort: Jag blev under sommaren meddelad att gruppen fattat beslutet av avlösa mig från min roll. Jag ska med några tillfällens frånvaro ha påverkat den bestämmande delen av gruppen såpass att de inte kände tilltro för att jag skulle dra mitt strå till stacken. Det var med andra ord bevisligen mycket tyngre disciplin i år om man jämför med uppsättningen 2012. Sorgen och besvikelsen över min oförmåga att hålla tillbaka min person i situationen var påtaglig och varade högljutt i flera dagar...I och med min oförmåga att öppet kunna tala om min baktid och konsekvenser som hör därtill, skillnad bör läggas mellan de spöken som enbart finns till sinnes: de berör medvetet aldrig en annan människa, kan inte ses och inte heller avslöjas och Spöket, gengångaren, den fysiska förföljaren, som sen 2011 skuggat mig och min tillvaro i större eller mindre portioner.
I höst ska hans dom dock falla.
I november kan jag kanske få någon slags upprättelse genom att berätta allt i så noga detalj som minnes möjligt för det statliga rättsväsendet. Återge varenda känsla som tilldelats vartenda och ett av de slag jag mottog då han misshandlade mig utanför huset på den där efterfesten, samma kväll som den sista föreställningen med just ovannämnda teatergrupp spelats. Det skulle vara en av de roligaste och finaste kvällarna jag haft, min gamla teaterlärarinna sa till exempel en mening till mig som jag aldrig i hela mitt liv kommer att glömma, samma kväll. Vad de flesta inte vet än idag är att jag samma natt som allt detta euforiska firande av vår musikalsuccé ägde rum, blev sönderslagen av en person som då titulerades "min vän". Timmarna då andra sakta drog sig hemåt, skrattade och gladde sig åt livet - samma timmar spenderade jag i min mors knä som jag lyckades fly till och i hennes trygga närhet såg hon att mina sår blev tvättade, att mina svullnader i ansiktet och på kroppen lugnades och att allt avslitet hår avlägsnades från mitt huvud så att jag fick somna, enbart för att vakna och återuppleva allting igen, och igen, och igen i minnet. Händelseförloppet ska jag berätta högt igen i november. I bästa fall så blir han dömd för misshandel och förutom skyldighet att betala ett för ändamålet menlöst skadestånd, så kan jag hämndlystet åtnjuta att det på myndighetspapper ytterligare försvårar för honom; främst i att någonsin få igenom det han i många år innerst har önskat.
Skadeståndet saknar betydelse.
Det viktiga ligger i att få nagla fast en måhända liten men välförtjänt käpp i hans vardagshjul.
Aldrig så länge jag förmår stå på egna ben ska jag låta en annan människa agera med min kropp likt vore det dennes lusthus och
tillåta denne att göra vad den med mig behagar.
tillåta denne att göra vad den med mig behagar.
Med mer motstånd och med mer styrka ska jag alltid söka skydda den.
Och skulle jag återigen misslyckas så låt det skamlöst framgå att jag då med sämre tålamod och nära förintat samvete tillika ska söka min hämnd.
