Det blev gjort idag. Det där mötet mellan mig och den jag offentligt senast skänkte min hela person till, han som räddade mig trodde jag, den som förgiftade mig med den där förbannelsen som kallas kärlek och som till slut slog den ur mig rent ut sagt...
Genom ett konstigt sammanträffande, liksom sist gång jag såg honom, skedde även detta möte men med den lilla skillnaden att den var frivillig från min sida. hur kan det komma sig ens? att jag frivilligt går med på att faktiskt se honom i ögonen. vi börjar med hur det var första gången vi mötes under dagtid och normala förhållanden:
Jag satt hemma på köksgolvet och rensade tankarna en söndag och insåg att för att försona mig med det bakomdåliga som hela tiden fram tills den söndagen känts lika "som om det precis hände", hatet i mig som dominerade min barndom och mina tonår låg allt annat än under ytan och jag insåg hur mycket kraft det tog från mig. för när jag är arg och ensam så blir jag ledsen. och ledsen är sämst. så jag plockade ihop allt, alla brev, alla lappar, allt fint, alla hot, alla sorger, alla lyckor och gick på en privat begravning på en bro vid kanalen. jag läste/tittade således igenom allt igen för att därefter riva det i miljoner små bitar. somliga bitar satte jag eld på, andra spreds med vattendraget, lite prylar med vikt, och en gång av, kastades till botten (inget giftigt!), en hel del slängdes i papperskorg, lite blev minimalt konfetti som ett spår efter mig och några bitar åt jag ärligt talat upp.
När jag kom hem så kändes allt tömt, skönt och spännande nytt.
Två dagar efter detta kommer densamme in på mitt jobb, från ingenstans, med ett kuvert. Jag fick tillbaka något som varit mitt, vi delade inte särskilt många ord utan nickade mest. Vad skulle jag göra? Jag trodde att jag var fri, men efteråt skakade jag som ett asplöv och fick inte tillbaka min styrka förrän jag kom hem och sov på saken.
Sen: Tystnad. Underbart. Livet är gott. NU! DÄR KOM VERKLIGEN FRIHETSKÄNSLAN!
Tiden går framåt medans hjärtat slår? Fan heller. Stendött tänkte jag få er att tro. (Gick sådär...)
Idag: Han skriver över det här intereternätet och ber om saker som eventuellt skulle finnas kvar och vara hans. kanske djuret till och med? Berättade saker som jag redan visste och först blev jag sådär paralyserat lam, i typ 18 sekunder, sen va allt lugnt.
Knepigt - i söndags, två dagar sedan (återigen en återkommande tankeproduktiv dag i veckan) bestämde jag mig för att tömma även källaren som varit obesökt i över ett år på allt som inte var mitt och visst fanns där saker som var hans. Min reaktion? GÖTT! Då slipper jag besväret att sälja det av värde och skänka resten till något förskingrande secondhandbolag. Vi bestämde kort och koncist (lärde mig precis stava det ordet by the way, det är snyggt - koncist) att ja, i mellanlandning mellan arbete och halloweenkostymsbygge kunde han väl komma för saker, men djuret diskuteras ICKE.
Han kom, hämtade sina saker, vi tog i hand, han gick.
Vad yttrades då? Först och främst, nervositet var inget ihållande problem, efter att vi hälsat så berättade jag om känslan och då erkände han tillbaka. Borta!
Det yppades ord som "saknad", glädje av att se mig, ensamhet. Jag tror fortfarande inte att han förstår hur mycket han utelämnar åt mig med bara sitt uppseende, jag hade hört allt det där även om han råkat bli stum sen sist. Och det är ju fan nästan läskigt på riktigt. undringar om mina aktiviteter, överlämnande av en ursäkt på papper, "vänner" kom i samband med handskaket, jag gav inget direkt svar men behövde ändå se/känna reaktionen av beröringen. Det var givande att träffa honom igen, någon slags glädje kan jag nog påstå att jag ändå kände över hur enkelt det faktiskt var. Jag fick mäta mig själv och min känslomässiga missbildning. Han lever och det är mer underhållande än besvärande!
Summa summarum:
Jag reste mig nog inte bara upp den kvällen, jag sprang fan två varv runt jorden innan han hann ifatt mig igen och jag känner trots alla motgångar och knäande - frihet och förhoppningar om mer - han å andra sidan kändes lite avskalad, ensam - strävande långsamt mot... något?
som sig bör.
jag är inte vanligtvis en regelridande princip-polis, men där har ni fan en.
åsamka mig aldrig fysisk smärta som jag inte själv bett om. det är i evighet oförlåtligt.
jag är inte arg längre, inte ledsen. jag vet att jag inte förtjänade det.
och med det sagt så vill jag, måhända en smula motsägelsefullt men missförstå mig rätt, avsluta med:
jag har aldrig heller påstått att jag är rent av god.
