Jag tänker som vanligt att jag ska börja skriva något jävla bra som är intressant. Jag skiter i det.
I lördags spelades de fyra första låtarna in med Ill Spirits i Vänersborg, en sån där sak som jag aldrig kommer att glömma verkar det som, och det gör mig absolut ingenting. Vi firade i Zlottet i Strömslund och jag ryggsurfade med huvudet före halvvägs ner för Zacharias relativt branta trappa efter ett tappert överfallsförsök.Och för att runda av den sista kvällen på ett tag så gjorde jag samma sak som i begynnelsen: deckade sittandes i soffan. igår kunde jag känna av trappsurfens biverkning och imorse, inte nog med att det är en satans måndag, så orkade jag knappt resa min egen kropp ur sängen. förlamning? vad händer? spegeln visar nyanser av blått, lila, gult och grönt från skulderblad till svank: jag måste vila! nejdå, det blev inget med det för Karin hade redan spikat sig på ledighet så jag hade inget val. det går faktiskt utmärkt att arbeta trots att man går runt och ser ut som att man har gömt en lyktstolpe där solen inte skiner och med en fysik som känns som en överkörd gammal farmors.
Min ovanstående vän åkte dessutom idag och jag undrar redan hur många dagar jag jag måste dra ett streck över innan vi ses igen.
Javisst, jag kan vara sentimental.
Eller så är det värktabletterna.
