då hon gingo längs vägen

Påväg hem efter lite tjejhäng så gick jag över en bro och där hade något dött nyss tydligen. Jag stannade och försökte snappa upp vad jag kunde av altarets ceremoniella utsmyckningar. Sen försökte jag lista ut varifrån den hade hoppat och vart den hade landat och hur det skulle kunna ha känts om den hann att känna något. Kom inte fram till något vettigt utan fortsatte att gå. Två, tre meter därifrån kom jag på mig själv med att (och Gud förbjude!) jag kände mig mer levande än någonsin i några sekunder. Det var fräckt.

Sweden Rock Festival 2013

Vafaan? Vad hände här nu egentligen..? Jodå, en ny bekantskap, flera stycken, inleddes! Sköna lirare överallt, mycket creds framförallt till våra underbara grannar Evo (kände denne innan) och hans vän David. Käre tid till att antingen vara vakna och aspackade och skitroliga till att i andra stunden sova sött mot varandra på en väl använd medtagen madrass. Jag gissar helt klart att madrassen var det bästa som hänt dem. BILFEST!!! Underbart.

Färg fick jag. Helt otroligt att min stackars ljusa kropp kunde absorbera något, jag är ju blekare än döden...
Och blev typ, ovän, eller, va? med en god vän och så tillika någon som jag hade en slags relation på gång med. Vill inte kalla det ovän heller, men vi gick från cool till INTE cool på två jävla röda och jag hann fan inte ens med. Vad ska man göra när man haft problem med "ärlighet" osv och i nästa relationsbygge bestämt sig för att hellre vara brutalt ärlig än hålla käften, precis som det alltid har varit en gång i tiden för längesen. Nejfan. Det gick inte hem, tro mig. Så jag fattade beslutet att hålla käften igen i den frågan för jag kan fan inte komma på något som i nuläget är mer osexigt än fuckin' bitchin'round about PRECIS TAMEJFAN INGENTING! Jag vägrar, det finns liksom ingen energireservoar i den här kapseln längre, alla energi som kommer till mig förbrukas. You go, free will!!
Samtidigt ska jag erkänna att det är ledsamt, för jag kände någon slags "magi" (liiiite skeptisk till att använda såna där ord av orsaken att somliga tycks ta dem på ett heeelt skevt sätt. fan, dagen kanske kommer när jag kan ge ut en manual i hur jag tänker, men den dagen är inte idag).

Givetvis var magnetismen på, denna gången inte helt ofrivilligt, men heller inte desperat. Mer öppen kanal så att säga, efter att ärlighetsprylen eskalerat till något helt obegripligt och ohållbart då förstårs och på inrådan från min på plats vackra väninna som i mångt och mycket (JA, DETTA ÄR ETT SLAGS ERKÄNNANDE) fan i mig har rätt i för det mesta allt hon engagerar sitt huvud i.


Hur som än det hela gick hän på det stora: Ja, banden jag faktiskt tog mig upp och iväg för att se på var helt okey! Lite missnöjd med min egen påhittade idé om hur grandiosa Avantasia egentligen skulle vara, men vafan lite besvikelse hör väl liksom till. Synd att det var sista bandet bara. Och att folk typ tycker att de är "ASBRA". Men ja, det är så himla skönt att ha olikheter att falla tillbaka på. Säkert kort. Saxon var bra: återkommer, Kizz lät som sist jag såg dem i Stockholm (2008..?!) med den lilla skillnaden i år att han Paul eller va han heters röst va fett pajj. Segt om man ska sjunga och sånt liksom. Men men... Neil Pert, trummisen i Rush, är min nya stora förälskelse. Maken till gammal gubbe att hantera sinnesjukt många grejer att slå sig halvt fördärvad på, det var det sjukaste trumsetet jag har sett någonsin vill jag våga hävda - jag visste så att säga inte att det var mänskligt möjligt att kunna hantera det där ensam. YOU RULE, NEIL! Rush överlag också faktiskt, en av de skevaste vid-sidan-av-videorna jag har sett, grabbarna måste ha smaskat sin beskärda del av diverse hallucinogener. Bra skit. Manilla Road? Orkar inte ens lyfta fingret, det var kul. Saxon däremot, asså gick in som ett blankt kort och kom ut med ett stort leende på läpparna. Riktigt svängigt. Skid Row, nej han den där episke Bach sjunger alltså inte längre och den nya sångaren gjorde att det inte var värt att titta ens halvfärdigt på, jag fattar inte om han ens ansträngde sig för att förmedla någon slags känsla i sin sång den där nya liraren, men nej helt enkelt. Har säkert missat något men det kan inte heller vara av speciellt stor betydelse. Festivalen var rolig och det var sinnesrubbat skönt att få komma bort från stad och stress och strunt i några dagar och få vältra sig i sin egensvett som efter en natt i instängt tält och en inbillad frossas extra påklädda kläder rent av droppade. För avslut:

Europe - fuck you!