men däremot i en situation som liknande följande: en person träffar en annan person och på grund av gemensamma intressen inleds en normal konversation. man har trevligt och delar erfarenheter och åsikter. ingen direkt "relation" har bildats i och med detta, kanske på sin höjd ett bekantskap.
samma procedur uppstår igen vid ett senare tillfälle. det kan till och med hända en tredje gång. och plötsligt så blir det en fråga om vänskap, såhär långt är jag med på noterna och villig att rubba på några gamla idiotprinciper. man pratar om att ta en kaffe eller en öl en dag i solen. so far so good. telefonnummer efterfrågas och beviljas. här händer det dock något speciellt.
det börjar bli tydligt att man har blivit någons slags vän, hur lätt som helst. och detta medför indirekt en slags osynlig förpliktelse och kommer uppenbarligen med biverkningar. eftersom personen som bad om den andres nummer nu börjar öka tempot/pressen, kontinuerliga sms skickas om mer "privata" företeelser eller förfrågningar som "tid att ses en sväng" "vill du ta en öl och snacka" "kan vi ses sen för jag behöver prata med dig om en grej", detta TILL TROTS att mottagaren ifråga i ett tidigt skede beskrivit SITT behov av ensamhet pga av skilda anledningar och även till dels av den fria viljan att bara kunna få lov att säga nej på en fråga där både ja och nej finns att välja på som svarsalternativ, det ligger inget ont i uttalandet försöker denna dessutom att försäkra. med ytterligare påföljd att den andre börjar mynta mer ångestladdade och skuldkänsloframkallande fraser som: "det känns bara som att det är dig jag har att prata med" "det är så tryggt att umgås med dig" (("kan jag sova över ikväll")).
VAD I HELVETE!? Vad missade jag? Varför respekteras inte min person helt plötsligt och varför ökar den andres frustration över att jag inte vill umgås varje dag och lyssna på vad den har för problem och som ändå inte vill ge mina råd och svar en ärlig chans. jag råkar ju veta att jag har rätt, framför allt i vederbörandes situation. och vi känner ju knappt varandra! men den andra personligheten är konstant upptagen med sig själv och sin livssituation att den helt förbiser faktumet att den han pratar till alldeles nyligen genomlidit ett rent helvete i sitt eget privatliv. det går upp för mig att personen blir mer och mer manisk och behovet av mig börjar helt plötsligt snudda vid psykotiskt och jag vet inte exakt vad vänskap ska innefatta men något skriker i alla fall: LÅT MIG VARA.
Och detta är bara en av flertal konstiga situationer jag fått uppleva på senare tid med nya personer:
en kväll med öl och en film och lite åsiktsutbyten ledde till att någon blev förälskad och inte tycktes bry sig ens lite om att förälskelsen inte blev besvarad. karaktären ifråga visade sig vara diagnostiserad med ett flertal psykiska instabiliteter och för att få ett slut på vad jag kände som förföljningar och oinbjudna visiter var jag här tvungen att ett tiotal gånger förklara min önskan om ett slut på det som pågick, samt involvera hans vänskapskrets för att jag till slut insåg att jag inte skulle kunna hantera situationen utan hjälp. det redde ut sig till sist. tror jag. än så länge är det lugnt.
en annan kväll med samma innehåll fast utan film och i sällskapet av en folkansamling ledde dagarna efter till ett (uppskattat rent ärlighetsmässigt dock!) långt meddelande på facebook där samlagsfråga myntades samt en märkligt detaljerad analys på mina goda flickvänsegenskaper. denna person kunde dock respektera min önskan om avskildhet på det planet på samma sätt som jag har lätt för att inte döma folks förflutna, i detta fall grava missbruksproblem. Tråkigt nog verkade då istället intresset av att kanske lära känna varandra mer som vanliga vänner försvinna i tomma intet.
frågan om varför det sker utan att det är jag som tar initiativ består.
ska det vara ett sånt jävla jox att skaffa sig nya vänner?
och det låter säkert som att jag inte har något tålamod
med människor, men det vill jag sannerligen hävda att jag har.
Skitsaksamma, oavsett så är det konstaterat:
jag är en idiotmagnet.
