classique-varianter

och jag fick ett sånt skrivflöde i och med pressen att jag uppenbarligen inte kan skriva det jag blivit ombedd att försöka skriva. fint va? klassisk dilemma: GÖR DET! Respons: Nej, jag gör ungefär det. Tankegång: Jag BORDE verkligen försöka. Svar till själv: NEJ! Det är otroligt mycket saker man borde. Somliga saker kommer helt enkelt, eller inte alls. Minns du? MOTTO: Ta det som det kommer, när det kommer, om det kommer.

Hade lite sådan där mail-diskussion med en äldre herre (ja, äldre som i way beyond...) vars kärlek till klassisk musik jag försöker mäta mig med. trots att kärlek inte ska, går eller vill mätas. han Kan mer, är mer insnöad i ämnet, har arbetat med det och ja, jag lär. insuper. gillar att prata om känslorna kring det. men kan till skillnad från förmodligen flera stycken på jorden höra om man spelar cembalo, fiol, oboe, klarinett, viola eller cello. gode gud jag älskar cello och har som livsmål att lära mig spela detta innerligt fantastiska instrument. någon gång. tyvärr delar jag inte det lilla men samtidigt så stora ämnet KLASSISK MUSIK med så många andra. ingen annan, vågar jag påstå. det är fördärvat. hur som haver så länkade han ett stycke han fastnat för med en schysst Lakatos-kille som gör en duett eller snarare fiolbattle med Linda "Den blonda bimbon med tuttarna" Lampenius. Jag resonerade enligt följande (håll i dig):

"Det här motbevisar sannerligen den blonda, idiotiska kvinnobilden som jag både avskyr och oftast tyvärr finner ofantligt passande... (Märk väl att jag är född blond själv, försöker betrygga mig med den lilla saligheten att det inte är blont som i platina i originalutförandet, utan snarare en dassig skandinaviskt råttfärgad grånyans av blont. Nog om det.) Linda Lampenius gör sig (obs! jag har förbiseende med hästsvansen) gott och väl till formidabel - istället för just blond med schyssta meloner, krispiga kex, härliga pattar, ja kalla det vad du vill eftersom ett älskat barn fortfarande faktiskt kan ha fler namn än ett. Framförallt så gör hon plats i salar bland varelser som faktiskt använder den där klumpen innanför pannbenet till något alls och till den än mer yttre skaran med både nyss nämnda förmåga och talangen att inte behöva prata för att höras. Ett medryckande stycke! MEN jag tror att om man känner mig så vet man nog att jag har sinnet mer lagt åt melodier som kanske inte är så "dur-berikade" som detta glada stycket ändå trycker på. Intet ont om dur, för Guds skull, det är bara jag som gärna vilar öronen mot moll, eller en het tango, eller något annat bedrövligt, innerligt och själsligt passionerat."


Lakatos & Lampenuis-biten:
http://youtu.be/1edPenNyGfI

Eller: VAFAN LINDA??!!? Här tänkte du, eller din manager, med ditt hår! SLAKTA INTE ÖRONMUMS MED ÖGONPEST! BRUDJÄVEL!!
http://youtu.be/BWDVcnPxcrY

 Fuck. Jag vill kunna skriva en låttext. Jag ska bara komma underfund med hur i helvete man gör.

Distanskurs i närvaro

Jorå, jag pluggar meditation den här veckan. Spännande.
När man är ensam duger det som sysselsättning.

Nederlag på köksgolvet

Jorå. Såg vad jag skrev sist gång - märk att det var känslor. Märk att det var känslor med positiva förhoppningar och inte ett bekymmer i världen! Jag kunde känna mig levande innifrån igen.
Men det kunde ju sluta hur som helst och det gjorde det. Kanske inte känslan men förhoppningarna. Jag som ska vara så stark sägs det.

Så bekymmersfritt har det ju i ärlighetens namn inte heller varit. I över två och ett halvt års tid har mitt förflutnas ande spökat omkring i min närvaro och ibland, när jag får vara jag, är lycklig och road, så syns han inte, finns inte - inte ens när han dyker upp oanmäld rakt framför mig, i en buske i parken jag solar i, utanför baren jag brukar gå på. Han bekommer mig inte och är alltså inte ett problem till slut, mer som en stum fluga på tvskärmen som man inte orkar gå och vifta bort ändå.

Nu har dock spöket för längesen beslutat sig för att inte bara hemsöka mig, utan även omgivningen på olika sätt. Oläsliga brev, osammanhängande sammanträden, knackande på dörrar mystiskt om nätter, tysta leken, arga leken, psykotiska leken. Men är det för att jag inte vill leka längre som det drabbar det högsta jag har kärt? Mitt kött och blod - min familj? Helt plötsligt finner jag mig tillbaka i tid, innan "han" ens var en hormonell beteckning i mitt flickhuvud och jag stod på vakt - beredd - på exakt vad som helst. Vad som helst, jag kunde, visste, gjorde - allt för dem om det behövdes. Allt och kokekaffe på platta.

Jag har innerst svurit att aldrig vara dem en börda likt andras val blev mitt ok.
Och jag har misslyckats.
Mitt spöke hittade dem och bröt sitt första budord: Du skola icke spöka för annans älskade och hembyggelse för eget nöjes skull!

Det kan vara den tyngsta himmel jag fått över mig. Fullkomlig besvikelse, rädsla och uselhet har aldrig känts så verkligt. Jag skämdes över hur min  egen nonchalanta inställning till "mitt" problem plötsligt inte längre bara var min. Psjukdomen hade spridit sig till hjärtat.

En gång är ingen gång, två gånger finns inte ens på kartan. Uppdrag: Radera den första gången, bränn kättaren och förbanna den vedervärdiga ickevarelsen till den instängda, domesticerade tillvaron han utan röst skrikit efter en gång för alla.

YOU SHALL NOT PASS!!

Ps!

Micha, btw! Note to self: På tal om ingenting alls, om du någon mer gång i framtiden  får den där pirriga, rosa känslan: Håll bara käft. Det blir bäst.

mitt i morgonen, mitt upp i allt

kära nån, jag tror jag känner igen.
det här kan sluta typ hur som helst.

Balansslalom, sa Loco och det är fan sant.

Joråsåatte...

Föredetta chefen sålde butiken jag jobbade heltid på till en ny chef som har satt mig på en 80%are istället. Åh andra sidan såg denne att jag haft liiiiite låg lön ett tag så nästan 12kr/timmen upp, fyra extra lediga dagar och knappt förändrad inkomst. Jag tycker att det duger.

Så första lediga onsdagen imorgon spenderar jag genom att vara kanske lite huslig, för att mot eftermiddagen tatuera mig igen. Jag har behövt den där rensande känslan som smärtan genom tatueringar/piercingar ger samtidigt som man blir vackrare istället för att fördärva sin kropp på egen hand. Bättre att betala någon annan för det arbetet. Jaha - och so what med "vad händer när du blir gammal då" "usch, det kommer ju bli så fult en dag" JAHA!?! Det blir ju JAG också. Och DU MED! Med eller utan tatueringar eller gamla ärr. När vi dör är vi alla lika. Likväl som nu.

Jag är förbannad för jag har tappat bort en nyckel som jag behöver. Det kommer sluta med att jag ger mig hän ett dyrkningsprojekt - en gång i min barndoms dagar så var faktiskt både jag och min bror om jag minns det hela sant ganska bra på den där ytterst sällan nödvändiga skillen - att få upp sådant som inte ska gå att få upp. och så insåg jag min dubbelbetydning i det hela och blev genast alldeles road.

Jag är även förbannad på min s.k vän. Eller vad han nu tror sig vara. Det handlar inte om kärlek ditt förbannade cphövve, det har det inte gjort sen första gången för aslängesen. Det handlar om hur jävla kass du är som människa och den kontinuerliga uppdateringen från min sida å dina vägnar där resultatet att blir att du alltid tror att jag velat "något mer" och att du inte kan "riskera våran vänskap", ber tusenfaldigt om ursäkt för ditt extremt ursusla och bortom heder dåliga beteende och vad det nu må ha resulterat i rent fysiskt och psykiskt och blablabla. BITCH PLZ.
Jag är ledsen att erkänna att jag redan börjat räkna dagarna, det är för mitt eget nöjes skull.

Are you the rabbit or the headlights?
Som oftast the rabbit till en början men precis innan eller vid träffen så blir det tvärtom!? Varför? Jag behöver inte ens anstränga mig, det bara händer och jag är min genetiska uppbyggnad evigt tacksam för den mekanismen.

mutilation is the most sincere form of flatterY.

Skrapa på ytan

Jodå, ligger ensam i min sjukdom och hostar mig igenom Twilight. Det kan inte hjälpas för nu är den där typen och skrapar på insidan av bröstkorgen. Den obotliga sjukliga romantikern. Den där önskan, viljan, kvävande längtan efter ömsesidig total hängivelse, kärleken. Så tack ångestfyllda hatförtjusning för att jag påminns om att jag har ett hjärta med sjukt mycket plats och inte en aning om hur, när eller vem som kommer att vattna åbäket...

Och så blev det reklam och det finns tydligen speciell tandkräm för män numera.

Shit...

VIGGEN - KÄRLEK & GEMENSKAP

Eidar, Trollhättans största kommunala hyresvärd bestämmer sig för att jämna ett bostadsområde som av mig inte går att beskriva med ord. Ett tomrum i mitt hjärta för mina egna minnens skull, för min älskade lillebrors skull och för alla mina vackra vänner som jag haft äran att ha som mina grannar under en mycket lycklig period i mitt liv.

http://ttela.se/nyheter/trollhattan/1.2939287-boende-pa-viggen-vi-vill-inte-flytta-

Det är skamligt, orättvist och oplanerat. Jag kommer aldrig mer att vilja hyra en lägenhet av Eidar ens om jag riskerar bostadslöshet.

Inlägg av Michaela Lundgren.

borde inte vara vaken...

Jag borde sova men stressen tillåter det inte idag. Jovisst, även jag mår alltså dåligt och då ska tilläggas att stressen inte beror på mina åtaganden egentligen - eller fuck it - det gör det visst: Iallafall somliga av dem, de som står i min väg och de som suger ut energin jag behöver till det som gör mig verkligt glad. Så eftersom jag inte kan sova försöker jag planera morgondagens åtaganden så att jag kan gå vidare, jag gör dessutom en slags budget för att kanske äntligen en gång för alla lära mig hantera det här satans påfundet som kallas pengar. Nåväl, jag gör ett försök. OCH JA, JAG SKA RÖSTA FÖR HELVETE.
Behöver dessutom lära mig att låta mig bli uppskattad och kanske hitta någon som jag kan trivas så ihop - det är inte jag som har problem att visa uppskattning innerst inne, jag har mer en slags ofrivillig avsmak för det. Men ibland är jag ensam men försöker intala mig att om jag INTE hade varit det just nu, då, i den stunden, så hade jag inte fått gjort något vettigt och jag vet inte vad som är värst.
Tror jag behöver se över det här med något lugnande på allvar.
Jag vill så jävla mycket mer, just nu. Så fan ta allt.
puss&kram

Jag nämnde min blivande man

När jag promenerar hem idag så håller jag fast vid det.

25-åringen som ville hoppa ut genom rutan

Jahaja, då var det så dags att fylla 25 då. Grattis till mig!
Håkan Johansson vann årets första grattis! Grattis till honom!

All the blood lying on the floor
Sense the crowd expecting something more
Opened up, proudly on display
What we tried so hard to hide away

Blinding light illuminates the scene
Trying to fill the spaces in between

Arms entwined in a final pose
Narrative drawing to a close
Still remain the things we couldn't kill
In your eyes I can see it still

How we choose the framing of the scene
Hate begins to spill across the screen
Blinding light illuminates the scene
Trying to fill the spaces in between