Jorå. Såg vad jag skrev sist gång - märk att det var känslor. Märk att det var känslor med positiva förhoppningar och inte ett bekymmer i världen! Jag kunde känna mig levande innifrån igen.
Men det kunde ju sluta hur som helst och det gjorde det. Kanske inte känslan men förhoppningarna. Jag som ska vara så stark sägs det.
Så bekymmersfritt har det ju i ärlighetens namn inte heller varit. I över två och ett halvt års tid har mitt förflutnas ande spökat omkring i min närvaro och ibland, när jag får vara jag, är lycklig och road, så syns han inte, finns inte - inte ens när han dyker upp oanmäld rakt framför mig, i en buske i parken jag solar i, utanför baren jag brukar gå på. Han bekommer mig inte och är alltså inte ett problem till slut, mer som en stum fluga på tvskärmen som man inte orkar gå och vifta bort ändå.
Nu har dock spöket för längesen beslutat sig för att inte bara hemsöka mig, utan även omgivningen på olika sätt. Oläsliga brev, osammanhängande sammanträden, knackande på dörrar mystiskt om nätter, tysta leken, arga leken, psykotiska leken. Men är det för att jag inte vill leka längre som det drabbar det högsta jag har kärt? Mitt kött och blod - min familj? Helt plötsligt finner jag mig tillbaka i tid, innan "han" ens var en hormonell beteckning i mitt flickhuvud och jag stod på vakt - beredd - på exakt vad som helst. Vad som helst, jag kunde, visste, gjorde - allt för dem om det behövdes. Allt och kokekaffe på platta.
Jag har innerst svurit att aldrig vara dem en börda likt andras val blev mitt ok.
Och jag har misslyckats.
Mitt spöke hittade dem och bröt sitt första budord: Du skola icke spöka för annans älskade och hembyggelse för eget nöjes skull!
Det kan vara den tyngsta himmel jag fått över mig. Fullkomlig besvikelse, rädsla och uselhet har aldrig känts så verkligt. Jag skämdes över hur min egen nonchalanta inställning till "mitt" problem plötsligt inte längre bara var min. Psjukdomen hade spridit sig till hjärtat.
En gång är ingen gång, två gånger finns inte ens på kartan. Uppdrag: Radera den första gången, bränn kättaren och förbanna den vedervärdiga ickevarelsen till den instängda, domesticerade tillvaron han utan röst skrikit efter en gång för alla.
YOU SHALL NOT PASS!!
Ps!
Micha, btw! Note to self: På tal om ingenting alls, om du någon mer gång i framtiden får den där pirriga, rosa känslan: Håll bara käft. Det blir bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar