l’art  pour  l’art

Intryck/Undertryck/Övertryck

Jag lyssnar på en gammal inspelning från SR's Radioteatern till detta skrivande. Det som hörs är en svartvit ljudupptagning av Tartuffe skriven av Jean-Baptiste Poquelin Moliére 1664 i Frankrike under epoken man ibland benämner franskklassicismen. Huvudrollens karaktär och Moliéres underliggande satir gentemot övermakten gjorde att den först förbjöds. Ja, den stackars författaren kunde nog även vänta sig en illa bestraffning till en början. Men text tillkom och snart hade Moliére lyckats blidka självaste kungen av sol, Le Roi de soleil, och förbudet hävdes. Han förblev dock i och med just denna pjäs en evig fiende till kyrkan och dess samfund och tilläts vid sin död aldrig att begravas på helig mark.
Så kan det gå...

I lördags avnjöt jag min fribiljett till att spendera tid som åskådare över stora scenen, Hebeteatern, i Folkets Hus här i Trollhättan. Teater Endorfins egenskrivna musikteateruppsättning "Bord 13" bjöds publiken för tredje kvällen i ordning. Min mycket goda vän Markus och min tidigare gymnasielärare och tillika vän Daniel roade oss alla med sina skilda karaktärer, jag blev så glad av att se dem agera att en liten tår samlades i ögonvrån. Den tåren överströmmades och tvingade mig att strängt upphöra andas ens lite för att inte tappa konceptet helt när Louise fick lov att ta scenen i sitt våld och sjunga ut sin solosång. Den tog allt ifrån mig och villigt gav jag bort vad det nu var. Makalöst vackert. Ja, alla mina bekantskaper i teatergruppen, ingen nämnd ingen glömd, gjorde en jättefin föreställning om relationer, kärlek och vad för tokerier en gratis fylla på ett fint bröllop kan göra med oss stackars människor.
Jordnära och fylld till bredden av såväl skratt som fart. Tack Teater Endorfin!

Och vad gäller min tilltänkta del i begynnelsen av just rosade projekt...

Jag gick på audition i början av detta året och belönades med äran att få en helt egen roll, med sång och allt! Sist jag fick chansen att delta i ensemblen så var jag "bara" statist och körsångerska. Men här skulle jag få spela rollen som brudens bästa väninna och bröllopets toastmadame, Katerina. Glädjen vid beskedet går inte att beskriva. Det är så det nästan snuddade på glädjen vid beskedet att jag blivit antagen vid Göteborgs Universitet. Bara nästan.

För att göra en lång historia kantad av en rad olycksaliga detaljer kort: Jag blev under sommaren meddelad att gruppen fattat beslutet av avlösa mig från min roll. Jag ska med några tillfällens frånvaro ha påverkat den bestämmande delen av gruppen såpass att de inte kände tilltro för att jag skulle dra mitt strå till stacken. Det var med andra ord bevisligen mycket tyngre disciplin i år om man jämför med uppsättningen 2012. Sorgen och besvikelsen över min oförmåga att hålla tillbaka min person i situationen var påtaglig och varade högljutt i flera dagar...
I och med min oförmåga att öppet kunna tala om min baktid och konsekvenser som hör därtill, skillnad bör läggas mellan de spöken som enbart finns till sinnes: de berör medvetet aldrig en annan människa, kan inte ses och inte heller avslöjas och Spöket, gengångaren, den fysiska förföljaren, som sen 2011 skuggat mig och min tillvaro i större eller mindre portioner.

I höst ska hans dom dock falla.
I november kan jag kanske få någon slags upprättelse genom att berätta allt i så noga detalj som minnes möjligt för det statliga rättsväsendet. Återge varenda känsla som tilldelats vartenda och ett av de slag jag mottog då han misshandlade mig utanför huset på den där efterfesten, samma kväll som den sista föreställningen med just ovannämnda teatergrupp spelats. Det skulle vara en av de roligaste och finaste kvällarna jag haft, min gamla teaterlärarinna sa till exempel en mening till mig som jag aldrig i hela mitt liv kommer att glömma, samma kväll. Vad de flesta inte vet än idag är att jag samma natt som allt detta euforiska firande av vår musikalsuccé ägde rum, blev sönderslagen av en person som då titulerades "min vän". Timmarna då andra sakta drog sig hemåt, skrattade och gladde sig åt livet - samma timmar spenderade jag i min mors knä som jag lyckades fly till och i hennes trygga närhet såg hon att mina sår blev tvättade, att mina svullnader i ansiktet och på kroppen lugnades och att allt avslitet hår avlägsnades från mitt huvud så att jag fick somna, enbart för att vakna och återuppleva allting igen, och igen, och igen i minnet. Händelseförloppet ska jag berätta högt igen i november. I bästa fall så blir han dömd för misshandel och förutom skyldighet att betala ett för ändamålet menlöst skadestånd, så kan jag hämndlystet åtnjuta att det på myndighetspapper ytterligare försvårar för honom; främst i att någonsin få igenom det han i många år innerst har önskat.
Skadeståndet saknar betydelse.
Det viktiga ligger i att få nagla fast en måhända liten men välförtjänt käpp i hans vardagshjul.

Aldrig så länge jag förmår stå på egna ben ska jag låta en annan människa agera med min kropp likt vore det dennes lusthus och
tillåta denne att göra vad den med mig behagar.

Med mer motstånd och med mer styrka ska jag alltid söka skydda den.

Och skulle jag återigen misslyckas så låt det skamlöst framgå att jag då med sämre tålamod och nära förintat samvete tillika ska söka min hämnd.

Ännu en sömnlös natt...

Jag hade inte somnat vid den här tiden igår heller.
Emotional overload.
Har analyserat det till att ju mer jag måste anstränga mig för att göra något där jag inte kan få slappna av i mig själv desto kraftigare blir de här "utbrotten", "anfallen?
Jag är en ganska trasig själ och det erkänner man ju inte om man inte måste och frågar ingen så får ingen heller veta.
Jag får återfall av sorg, smärta och förtvivlan ja va blir det några gånger om året. Anfall eller perioder som jag inte kan motarbeta på samma sätt som så mkt annat. Jag känner mig ensam i min ensamhetskänsla. Jag känner mig som en skör idiot.
Jag pysslar inte med baktid dagligen.
Jag får höra saker, önskningar, fina komplimanger och samtidigt händer inget, ingen passion, ingen kravlös omfamning ens en gång... Det är inte tröst jag behöver, kanske lite ibland, men jag tror att det är tryggheten mest när min egen inte orkar stå på sig...
Jag är också människa.
Så jag gråter också ibland.
Och känner.

Det som sliter

Det är mycket på gång. Jobbet är snart ett minne blott, jag kanske får ett ja från universitetet - jag kanske får ett nej? Får jag nej.så vet jag inte riktigt .. Helt ärligt.

Ett nytt slut, en ny början.
Och hjärtat misshandlas fortfarande..
Jag och mitt förbannade dubbelliv , jag och min förbannade förbannelse att gång på gång på gång tro för högt om en motpart, någon som säger att den aldrig har känt så tidigare, för att faktiskt i slutändan bara ha visat sig lura mig för att rädda sin egen röv.
Jag talar ändå om villkoren - kontot för överskridelser är minimalt. Så minimalt att jag börjar fundera på om jag rent av är omänsklig jag kanske inte ens har ett hjärta kvar som har plats för att älska eller så är det till bredden fyllt av att få göra det att det bara rinner över, asfort, och så blir det helt tomt..?
Ta i mig, känn hela mig, ge mig glöd.
Tala för helvete klarspråk och sanning.
Den dagen, den uppenbarelsen.
Godafton.

And then he tells me to sing and I sing for my brother who keeps me sane and tells me that everything will be okey

classique-varianter

och jag fick ett sånt skrivflöde i och med pressen att jag uppenbarligen inte kan skriva det jag blivit ombedd att försöka skriva. fint va? klassisk dilemma: GÖR DET! Respons: Nej, jag gör ungefär det. Tankegång: Jag BORDE verkligen försöka. Svar till själv: NEJ! Det är otroligt mycket saker man borde. Somliga saker kommer helt enkelt, eller inte alls. Minns du? MOTTO: Ta det som det kommer, när det kommer, om det kommer.

Hade lite sådan där mail-diskussion med en äldre herre (ja, äldre som i way beyond...) vars kärlek till klassisk musik jag försöker mäta mig med. trots att kärlek inte ska, går eller vill mätas. han Kan mer, är mer insnöad i ämnet, har arbetat med det och ja, jag lär. insuper. gillar att prata om känslorna kring det. men kan till skillnad från förmodligen flera stycken på jorden höra om man spelar cembalo, fiol, oboe, klarinett, viola eller cello. gode gud jag älskar cello och har som livsmål att lära mig spela detta innerligt fantastiska instrument. någon gång. tyvärr delar jag inte det lilla men samtidigt så stora ämnet KLASSISK MUSIK med så många andra. ingen annan, vågar jag påstå. det är fördärvat. hur som haver så länkade han ett stycke han fastnat för med en schysst Lakatos-kille som gör en duett eller snarare fiolbattle med Linda "Den blonda bimbon med tuttarna" Lampenius. Jag resonerade enligt följande (håll i dig):

"Det här motbevisar sannerligen den blonda, idiotiska kvinnobilden som jag både avskyr och oftast tyvärr finner ofantligt passande... (Märk väl att jag är född blond själv, försöker betrygga mig med den lilla saligheten att det inte är blont som i platina i originalutförandet, utan snarare en dassig skandinaviskt råttfärgad grånyans av blont. Nog om det.) Linda Lampenius gör sig (obs! jag har förbiseende med hästsvansen) gott och väl till formidabel - istället för just blond med schyssta meloner, krispiga kex, härliga pattar, ja kalla det vad du vill eftersom ett älskat barn fortfarande faktiskt kan ha fler namn än ett. Framförallt så gör hon plats i salar bland varelser som faktiskt använder den där klumpen innanför pannbenet till något alls och till den än mer yttre skaran med både nyss nämnda förmåga och talangen att inte behöva prata för att höras. Ett medryckande stycke! MEN jag tror att om man känner mig så vet man nog att jag har sinnet mer lagt åt melodier som kanske inte är så "dur-berikade" som detta glada stycket ändå trycker på. Intet ont om dur, för Guds skull, det är bara jag som gärna vilar öronen mot moll, eller en het tango, eller något annat bedrövligt, innerligt och själsligt passionerat."


Lakatos & Lampenuis-biten:
http://youtu.be/1edPenNyGfI

Eller: VAFAN LINDA??!!? Här tänkte du, eller din manager, med ditt hår! SLAKTA INTE ÖRONMUMS MED ÖGONPEST! BRUDJÄVEL!!
http://youtu.be/BWDVcnPxcrY

 Fuck. Jag vill kunna skriva en låttext. Jag ska bara komma underfund med hur i helvete man gör.

Distanskurs i närvaro

Jorå, jag pluggar meditation den här veckan. Spännande.
När man är ensam duger det som sysselsättning.