manisk period

ja, mani är nog det ordet jag kommer fram till passar bäst på de här stunderna som är ett resultat av något annat. något "allvarligare". inte allvarligare än att kroppen kickar in ett begär av produktiv sysselsättning, gärna av kreativ natur. och mitt i all överaktivitet så kan jag inte annat än känna mig till ro, i alla fall i själen eller vafan den nu ska kallas, ja men ni vet det där stället som känns bra när allt är bra.

så jag jobbar heltid i djuraffären som vanligt, när allt inte var lika kontrollerbart för mig här i mitt privata för ett tag sen så fick jag bita i det där sura äpplet som jag hört talas om, jag fick en skriftlig varning pga min oförmåga att somna som vanligt. hög andel oro och rastlöshet i hela huvudet ger tyvärr den effekten. men det spelar ingen roll för det bryr sig inte den skriftliga varningen sig om. skärpning. men hur gör man? hur tvingar man bort den där obehagliga stressen som tycks löpa fullkomlig amok så gott som konstant? panik.
jo, här ska jag ju försöka lägga fram ett slags logiskt recept men det kommer bli fullkomligt omöjligt.
där kommer första smällen. det gör ont och känns vilse.
andra. I'm late, I'm late, I'm late!! PANIK och det gör ont
en tredje riktigt hård och detta är en kraftmätning mellan maskineriet som har fått gå och tugga på sin egen sladd och en slags okänslig superhjälte. som givetvis vinner och därefter sätter sig ner, borstar smutsen från spandexen och slår på en viljekraft från helvetet.

ingenting betyder något: DETTA ÄR HELT FEL! det är väl klart det gör, men jag väljer att försöka sätta mig och mitt bästa i första hand istället. istället för att tyst ta emot - enbart - så går det in på ena sidan, passerar något schysst hemligt organ och kommer ut igen på andra sidan. antingen så är det funktionellt filtrerat (om det är av värde för välmåendet och fortskridandet) eller så löstes det upp för att det helt enkelt innehöll för mycket värdelös skit.

även om det låter helt fantastiskt och effektivt innefattar det ju någon slags biverkning, korttids såväl som långtids, men dessa är i detta läget välkomna att försöka ställa sig i vägen. för med varje sådan här "fördelaktighet" så startar tyst kampen mot tid. och vi har lärt oss att tid leder till förfall eftersom stjärnorna där längst bort i universum faktiskt har dött och en efter en kortas dem av emot oss, JO DETTA ÄR SANT, jag såg det på tv en gång när jag fortfarande höll på med sånt strunt, och ni vet att planeten rör sig fan ta mig bara runt, den rullar inte framåt likt en bowlingkula mot sina käglor, åh nej. det är jorden. vi. orken - som är käglorna och vi står väl så länge det varar?

jag saknade teatern så mycket igen! det var inte ens ett beslut som behövde övervägas eller reflekteras över. jag anmälde mig direkt på plats när jag kom till salen, försent såklart eftersom jag var på gränsen mellan andra och tredje smällen. åh, att hålla i ett nytt manus, att börja se alla sceniska möjligheter och att börja betona meningar på olika sätt, att höra andras visioner.
jag behöver teatern som om den blivit som vad jag tror att ett meditationspass är för en munk.

en inspirationskälla och en värme jag hade hittat lämnade landet men lämnade ett återuppväckt musikälskarminne. det blev ju att jag levde en period i total tystnad. ja. total, jag ljuger inte. visst kan det vara underbart men kära nån inte hela tiden! skärpning damen. och mina väninnor hur som helst sitter ju i styrelsen för stadens episka gamla musikförening varpå jag en dag ute på stan blev tillfrågad om att åta mig den ena posten. HELL YEAH? ahh, det visar sig att den stackars föreningsarken varit på väg att sjunka i flera år och att vissa tydligen slängt sig över relingen och bara gett upp. en jävel stack med nästan alla djuren! pengarna, ja. *satansförbannadesvinpälstillkräkjävel* så gör man inte. men skitsamma. det eldar på kreativitetslågan och jag kan inte simma så vi har inget val än att hamra ihop skiten och ro i hamn innan vi hoppar av.
den första stora spelningen som jag inte hade varit med och planerat men dock hann att hjälpa till att genomföra var helt sanslöst svängigt. det blev en såndär käftsmäll av endorfiner och de är bra skit, I tell you!
konferencier var jag också, det gör mig inget mer än att jag dör av nervositet lite varje gång. det är svårt att veta hur publiken ska vara i olika sammanhang. den här var grym och så fullsatt och fullstådd att vi inte annat kunde tacka för oss, tacka banden och tacka för känslan av att JÄVLAR, vi kan greja det här?! Ajjemen...

jo och så började jag som rockmusikspelande bartender på den nyaste restaurangen/krogen i stan här för fem veckor sen. det har gått hur bra som helst trots faktumet att jag aldrig har blandat en proper drink tidigare, eller skiktat en skicklig Galliano Hot Shot. min mästarinna Veronica lär mig allt hon kan och de har blivit mina vänner..! och jag får vara jag och lyssna på musik och ta en öl med gästerna. tvi, den klagande!

om exakt en vecka åker jag till Säffle och håvar in det där förbannade körkortet som jag har jobbat röven i bitar för att äntligen själv ha råd till. jag kommer alltså kunna köra en bil (om kursen går som den ska och jag blir godkänd givetvis) till Portugal nästa år för att befinna mig en vecka i vad jag har hört ska vara en av de mest episka festivalerna världen över.


BOOM! Here I come!